Minnen och Maria

img_1256 (MMS)

Helgen var kanon, jobbade måndag och sedan off to smednäset. var som att komma hem när jag kom dit. Under 17 år var vi där varje sommar. Många helger och många veckor. Fina minnen och fina människor. Men det goda har sitt slut och vi har inte varit där regelbundet på vad är det, sju år?  Pratade med en gammal bekant (kom fram till att det första starka minnet jag har av den bekantskapen är samma som hans) för så där 21 år sen. Då var man inte kaxig. Eller ja, vissa var ju det och det fick ju sina konsekvenser ;) Andra fina minnen jag har är av Maria, underbara Maria. Vad vi hängde i hop i vått och torrt. Väldigt starka minnen från våra perioder där. Hundpromenader när vi var små. Badandet i tid och otid. Sol som regn. Alltid kunde man se oss i badkläder och handduk. Tror rekordet var 17 gånger på en dag. Vi kan ju inte ha hunnit med så mycket annat ;) började alltid dagen med morgondopp och avslutade med kvälls/natt dopp. Så blev vi äldre och båtutflykterna längre både i avstånd och tidsmässigt. Vi lärde oss var vartenda grund fanns. Mestadels för att vi körde på dem. Vi var inte ense om var aborrgrund låg. Jag sa här, maria sa där. Hon körde och sen small det. Men det gick bra. Lika så när vi körde mellan kärleksön och husön (??). "Här gick det att åka förra veckan." sa den som körde båten (inte jag;)) Pang sa det sen. Hoppsan, lågt vattenstånd. Den gången fick vi hoppa ur och knuffa loss båten. Eller den gången vi åkte till kärleksön (formad som ett hjärta och med finfin sandstrand) och sedan blåste båten bort. Tror vi satt där i 5 timmar innan vi blev räddade. Båten hittades sedan hel den med. Sedan var det vännerna i Linghed som lockade, både tjejer och killar. Vi gick och cyklade överallt. Vi stortrivdes där ute, själva. Från 12 år tog vi bussen helt själv från Borlänge, byte i Falun och sedan ut.  Bodde i egen husvagn och nån av våra föräldrar oftast i närheten i någon annan vagn. Men vi redde oss själva. Kom och gick som vi ville.  Finns massor att säga om det. Så har vi midsomrarna. Med Jeppe, Andreas, Jocke, bror (oftast) och så en hel del annat folk. Ofta fest från onsdagen när man kom ut och långt in på söndag morgon. Allas föräldrar fanns nånstans i närheten och det var långbord tillsammans med allihop. Man umgicks med alla, barn och föräldrar.  Ett annat otroligt starkt minne jag har är från minsta brorsan. Han var nog 3-4 år då. Alltid iförd flytväst (han var ju inte simkunnig på den tiden och vattnet är överallt) och så kom han springandes och sjöng, ladadi ladada om och om igen.  Och han och Anna (grannen) som alltid sa "tjeenare krååkan" så fort de sågs. Och andra brorsan och Johan som inte var tyst en sekund och ja, på den tiden gick de alla på nerverna. Det kom alltid nån form av ljud ur munnen på dem. På den tiden fiskade vi en del, klättrade på "stora stenen" trots att alla alltid sa att man inte fick. Ja, på den tiden vågade andra vuxna säga till barn som inte var deras. Icke simkunniga vistades inte på bryggan utan flytväst. Så var det bara och alla vuxna sa till alla barn. Ja tom barnen sa till varandra och man lydde. Ingen kommentar, inget snack. Det var så det var.  Och nattkorven, vi får inte glömma nattkorven! Den grillade vi sent och sedan borstade man tänderna, i sjön! Flest och starkast minnen har jag ändå av Maria, som för övrigt nyss blivit mamma till en liten söt tjej! Stort grattis! Somrarna med Maria var speciella. Ändå har jag spenderat många många somrar och dagar där ute, utan Maria, när jag mer umgicks med killarna.  Men den person som ligger mig varmast om hjärtat när jag tänker på Smednäset är Maria. Jag skulle kunna hålla på att rabbla minnen hur länge som helst. Men ska inte göra det. Men ett sista ska jag ta, jag tror vi var 14 (jag) och 15, det var väl killarna från Linghed som lockade. Det var fest i enviken. Vi ville gå. Vi tjatade oss nästan gröna för att få gå. Men mina föräldrar, som jag så här i efterhand kan tycka var mycket kloka, som jag då absolut inte tyckte var det, så nej. Vi. Fick. Inte. Gå. Slutdiskuterat.  Vi var nog ändå ganska så lydiga barn och insåg att loppet var kört, vi kom nog också på att det var långt att cykla till Enviken, så vi gick och la oss i Marias vagn. Där sov vi gott båda två och taxen Micke. (Marias föräldrar vistades hemma i Falun) Några som däremot inte sov gott den natten var bl.a. mina föräldrar. De och ett gäng andra vuxna letade som galningar efter oss. De såg att cykeln/cyklarna var borta. Och inga tjejer fanns att hitta nånstans. Nej, vi hörde inte när de knackade på. Mina föräldrar trodde vi trotsat dem och stuckit till festen. Döm av deras förvåning när vi sedan klev ur vagnen på morgonen pigga och glada. Och inte alls hade varit på fest :) Nu ska jag sluta detta inlägg innan mina tummar kommer att skriva i sömnen. Ber om ursäkt för alla stavfel och särskrivningar, men jag skriver på mobilen. Nu ska jag titta på de gröna träden (ja, vi har sånna här utanför) och lyssna på gyllene tider, som för mig är förknippat med smednäset och Maria. En sak till, tummen upp! Du förlora!! Jag kommer att komma tillbaka, jag ska bara hitta rätt först.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0